ence -

Lite känslor..

Jag ska bli mamma! Helt otroligt egentligen, en beskyddare till de små liven som jag kan känna röra sig innanför huden på magen. Jag kan känna en rumpa i revbenen, det gör fruktansvärt ont och jag försöker mota bort den lite. Men ändå, det är min ena sons rumpa! Jag ska bli mamma! Men hur blir det när en mamma inte mår bra? Hur blir det när mamma bara måste vara mamma och inte en människa? Jag älskar våra pojkar, men hur ska jag kunna fungera om jag inte får vara en människa? En levande individ med vänner och familj? Jag har bott här uppe i ungefär tre år, och ännu har jag inte en enda vän. Vad som hände när vi flyttade till lägenheten var att jag inte kunde bjuda mina tjejkompisar på fika eller en mysig filmkväll, för att de inte kan åka 40 mil för det. Jag offrar gärna mitt liv för våra söner, men hur ska jag orka ta hand om dem när jag mår dåligt? När jag ska sitta här alldeles själv, utan att kunna träffa mina vänner och min familj. Jag ska bli mamma, och det är underbart! Men jag då, Emma då?

2010-05-07 @ 08:59:39 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Kristina

Jag hade inte heller några vänner när jag flyttade till ny ort men sen när jag fick barn lärde jag känna många trevliga mammor varav några blivit mina vänner :) Jättebra med föräldragrupper, BVC, öppna förskolan m.m.

2010-05-07 @ 09:05:34
URL: http://rosenlunds.blogg.se/

Postat av: Camilla

Det är verkligen så som Kristina säger, man får jättemånga nya vänner när man har barn! Främst för att man delar samma vardag, det är ju inte lika mycket man har att prata om med en som inte är i samma sits. Förstår dina känslor, det är svårt att släppa taget om det säkra, men du ska se att med era pojkar kommer en helt ny gemenskap. Det är omtumlande att få barn, tillåt dig att gråta, det känns kanske lite bättre då.

2010-05-07 @ 10:17:53
URL: http://bigmaamas.blogg.se/

Postat av: Malin

fy vad jag känner igen mig, och det är inte kul :-(

För många är det säkert så som de båda andra här har kommenterat, men för mig har det bara blivit sämre och sämre. Beror givetvis på person till person hur man är. Jag är ganska tyst av mig och tar inte stor plats. Fast jag tappade mina vänner redan när jag träffade min man (kan man säg) och att vi sedan flyttade till annan ort hjälpte mig inte dirkekt. Har tre barn och har gått på föräldragrupp med alla tre, hittade en vän som jag har träffat lite ibland, oftast hela familjerna. Har gått till öppna förskolan med alla tre men inte lyckats knyta några kontakter.. Mycket hänger nog på att jag inte vågar öppna mig och släppa in folk på djupet. Har velat flytta "hem" igen till och från sedan första barnet kom men min man har inte velat. Nu åtta år senare har jag äntligen flyttat hem, det kommer ju inte lösa alla mina problem på långa vägar, för gamla kompisar sitter ju liksom inte och väntar på en i hur många år som helst om man inte har hållt kvar kontakten. MEn mitt uppväxtsamhääle är större och jag har familjen här så förhoppningsvis kan jag hitta lite nya vänner nu.

Man känner sig Vääääääldigt ensam, även om man kanske träffarfolk regelbundet så är det ingen som är nära vän.

Jag har nog glömt bort hur man gör nu, tragiskt..

Många styrkekramar till dig, hör gärna av dig via kommentar på min blogg om du vill "snacka" (maila) av dig med nån.

Lycka till med dina barn, du kommer bli en fantastisk mamma! Jag lever för mina barn väldigt mycket, eftersom jag inga vänner har gör jag massor med mina barn istället! Jag älskar det men det tär på en som person, man blir borta. Mina intressen - vad är det? Lycka till igen!

2010-05-08 @ 20:05:34
URL: http://www.femifamiljen.bloggagratis.se

Trackback